Om att döma andra

Förra veckan befann jag mig i Finland på jobbmöte. Jag träffade där en del nya personer, fick god mat och umgicks lite på kvällen. I något skede frågade en kollega hur det hade gått med mitt zombie-lopp. Jag svarade glatt att det hade gått bra och att folk verkade ha haft roligt. En av de nya personerna gav mig då en lite sned blick och frågade om jag (verkligen) hade ordnat ett zombie run. "Jepp", sa jag. "Skrämmande", sa h*n och tillade, "jag tänker inte klargöra vad av det som är skrämmande". Varpå h*n gav mig en överlägsen blick och steg upp för att ta kaffe.

Där blev man alltså dömd, för en så enkel sak som ett evenemang jag var med och ordnade. Inte för att jag har något emot att bli associerad med zombie-lopp och annat roligt, men jag avskyr då folk dömer mig pga den ena saken de får reda på om mig. En person är så mycket mer än en enda grej, eller hur?

Någon dag senare började jag dock fundera: hur reagerade jag själv? Hade jag inte dömt h*n också, utefter de få sakerna jag lärt mig om personen? Bara för att någon bor på ett snobbigt område och skryter om sin släkt, så gör det väl inte automatiskt den personen till en arrogant snobb? Det kan ju faktiskt finnas fler lager till den här personen än det h*n valde att visa mig under den korta stunden vi umgicks.

Jag har därför bestämt mig för att avvakta med min dom, tills dess att jag träffat personen fler gånger. Man kan inte alltid lita på första intrycket.


P.S. Är sjukt nöjd med min dom dock. Det var länge sedan folk har tyckt att jag är konstig! *strålar*

funny-pictures.funmunch.com