Jag har utsatt det så länge som möjligt, att återvända till gymmet. Nu när det dock är mörkt i princip hela dygnet och graderna på termometern börjar krypa mot noll så har jag med en suck gått tillbaka. Jag gillar inte gym av den enkla orsaken att jag inte är överförtjuts i människor. Speciellt inte gymmänniskor. Nu finns det ju förstås undantag, men många av dem är tävlingsinriktade, utseendefixerade eller helt enkelt daijor. Inte för att jag har lärt känna någon av dem, men jag ser det liksom på dem.
Typiska gymmänniskor från en utomjordings (utom-gym-nings?)synvinkel:
1. Muskelknuttarna - Ser ut som en helt annan ras av människa. Oftast män i 20-30 års ålder som sitter framför spegeln i gymmet och pumpar sina svällande muskler med ett argt uttryck i ansiktet. Man kan riktigt höra hur de upprepar dåliga motivationscitat i huvudet. "Pain is only weakness leaving the body" etc.
2. De gamla muskelknuttarna - Har förut varit en nummer 1 men blivit lite för gammal för att orka med samma tempo. Gymmet har blivit deras permanenta bostad och det är här de får sin enda sociala kontakt. Tycks sitta på gymmet 24/7 och pratar mycket mer än vad de tränar. Glor däremellan på oss andra och ser ut som att de skulle vilja komma fram och visa hur man ska använda maskinerna (brukar slippa undan detta om jag ger dem en ond blick).
3. Herr och Fru Hurttbulle - Ett par som har som gemensamt intresse att träna. Det finns lite olika underkategorier till detta som rör sig allt från "om vi bantar tillsammans så ska du nog se att vi kan hålla vårt nyårslöfte" till "vi har inget annat gemensamt, så låt oss träna 13 gånger i veckan" - paren. De följer varandra runt salen och ser på medan den andra använder en maskin, åså byter de om. För ack nej, tänk om man skulle röra sig mer än en meter från sin man/fru/flickvän/pojkvän i en endaste minut.
4. BWFF (Best Workout Friends Forever) - Träningskompisar, oftast tjejer, som spenderar timtal på crossfit-grejen ( vad de nu heter där man varken springer eller cyklar) och skvallrar. Det viktiga verkar inte vara att träna, utan snarare att se så bra ut som möjligt. De har alltid nya matchande träningskläder och alla tillbehör man kan tänkas behöva: pulsklockor, vattenflaskor i senaste modell etc.
5. De obekväma - Oftast lite överviktiga människor som ser ut som om de mycket hellre hade sprungit ut genom dörren än att ställa sig på löpbandet. Har ofta en lite mer bekväm vän med sig som ger dem uppmuntrande små peptalks. Denna kategori sympatiserar jag mest med (och tillhör säkert också). Verkar oftast ha grävt fram gympakläderna från skoltiden från långt inne i garderoben.
Till slut har vi såklart den övehurttiga personalen som så otroligt gärna skulle vilja hjälpa dig. Det går alltid kalla kårar utefter ryggraden då jag ser dem, och jag hoppas alltid att disken ska vara obemannad då jag drar mitt kort. Allt för att slippa ansträngda konversationer som den jag hade igår:
Jag: Ja, visst var det den här vägen jag skulle dra kortet? (Mumlar för mig själv utan att förvänta mig ett svar. Bara sådär för att killen står ca 30 cm ifrån mig och det känns obehagligt.)
Killen: (stirrar på mig) Är du ny här?
Jag: Nej...
Killen: Ja, så du har bara inte varit här på en stund?
Jag, Hehe, nej...
Killen: ... (Ler stort och tycks förvänta sig något mer)
Jag: Jaa.. alltså jag... eh... har varit ute, tränat ute... på sommaren.
Varpå jag ler lite matt och går därifrån.
Killen: Okej, men säg bara till ifall du behöver hjälp med något!
Jag: Jodå, självklart (lyckas att inte låta sarkastisk)
4 kommentarer:
Jävla bra, men du glömde en.
Det är "jag är här för att min fru är hemma" gubben.
Oftast en runt 50 årig man i shorts och livlös t-shirt som sitter vid pressbänken och läser en tidning.
Han har egentligen aldrig tränat, och pressbänken är det enda redskap han känner sig bekväm med.
Han sitter där och läser eftersom det är den enda platsen han får vara ifred för fruns gnällande.
Hehe, någon sån har jag aldrig träffat på. Kanske för att jag undviker ögonkontakt... eller så finns de bara i Hesa?
När jag började för på gymmet för ett år sedan var jag absolut den obekväma tjejen, visste inte hur maskiner fungerade, kläderna kändes för tighta och fula och jag visste inte var det var bäst att gömma sig med ett par hantlar. Tränade klockan 6 på morgonen för att slippa allt folk. Nu vet jag inte i vilken kategori jag skulle passa in, kanske du måste komma och spionera på gymmet och avgöra vart jag hör :P det blev i alla fall bättre med tiden och vart efter självförtroendet ökade :)
Haha, nu finns det ju nog helt vanliga människor på gymmet också. Såna som faktiskt går dit för att träna och må bra. Har svårt att föreställa mig att du vore någon av de andra Hanna. :)
Skicka en kommentar