Om rutiner och osynliga murar

Varje månad stöter jag på den: den osynliga muren. I början på varje månad så har jag några dagar då jag helst av allt skulle vilja ge upp allt vad träning heter. Varje steg man tar känns jobbigt, och tanken på att köra ett motionspass känns lika enkelt som att cykla till månen. Dehär två-tre dagarna ligger jag helst på soffan och försöker trösta mig själv med mysiga filmer. Mest av allt kanske jag försöker överrösta dedär elaka tankarna om mig själv. Kören bak i huvudet som fyller mig av tvivel över min egen förmåga och försöker övertala mig om hur hopplöst allt är.

De dagarna skulle det vara så lätt att ge upp.

Men så går det över. Man vaknar en morgon och känner sig lite lite nöjdare och dedär elaka rösterna har tystnat till ett mummel. Det är då man ska dra på sig löparskorna och bara springa. Rensa tankarna från elaka röster i vinddraget och bara andas in de nya möjligheterna. Efteråt känner man sig som superwoman och med sprudlande humör kan man säga "Jag klarade det! Jag kom mig över muren!" Igår var en sån dag.

En sak jag har märkt är att ju fler gånger man klara av att ta sig över muren, desto enklare blir det. Inte så att den är mindre solid, utan mer som att man kan se över den till andra sidan.