(lite dramatisk rubrik kanske, men jag ska förklara)
Jag blir ofta minst sagt orolig över detta med att bli förälder. Inte så att jag tror att jag inte skulle gilla det eller klara av det, utan mer sådär då det kommer till mig och min personlighet. Nu låter det här kanske lite själviskt, men det är faktiskt en oro över hur jag kommer att vara och om det är bra för mina icke existerande barn och min väldigt existerande man.
Jag säger alltså inte att jag aldrig vill ha barn. Jag säger bara att jag aldrig vill bli en sån där "mamma".
Ordet mamma är ju oftast något som klingar gott bland de flesta. Man älskar sin mamma, man älskar att vara mamma. Mors dag firas med blommor och tårta. Men iom. att så många runt mig har fått barn nu och jag "utsätts" för en hel del mamma-prat, har det fått mig att tänka på om jag faktiskt vill tillhöra denna skara.
(Nu får ingen av mina vänner ta illa upp. Det är inte er jag syftar på, utan såna jag läst om på nätet. Det är heller inte sant för alla, utan jag vill bara måla upp en bild på hur jag uppfattar saken. Många är säkert av annan åsik.)
En mamma har många goda fördelar, såsom att hon är varm och trygg för sitt barn, alltid vill sitt barns bästa osv. Ibland tycker jag dock att det hela går lite över styr. I sin strävan att bli den perfekta mamman så glömmer många bort rim och reson. Det verkar finnas en viss roll som alla kvinnor börjar spela då de blir mammor. Visst förstår jag att ens liv ändras, men man måste väl inte bli en helt annan person för det?
En mamma är också någon som gnäller och tjatar. Hon "kan" oftast inte lika mycket som pappa, men är bra på att prata om pinsamma saker med. Hon stressar över fåniga saker och nojar över allt. Hon blir paranoid och tänker ut scenarion där deras barn kan skadas... skenande hästar, agressiva fyllon och aliens verkar vara troliga hot då ungen cyklar till skolan. En mamma har inte tid att ta hand om sig själv, och är livrädd att ses som en dålig mamma om hon gör det. En mamma är den som håller stenskarp på principerna och sällan är den "roliga" av föräldrarna. Hon läser massor av uppfostringsböcker och skapar en skarp tro på vad som är rätt och fel i ämnet. Tänk om ens barn annars växer upp och blir yxmördare!
Ursäkta mig, men jag har ingen lust att bli den här personen. Jag vill inte vara den tråkiga föräldern som nojar, klagar, tjatar och konstant måste ha mina barn inom synhåll. Jag vill att mina eventuella barn ska växa upp i en trygg och rättvis miljö, där sysslor och humör fördelas jämnt. Jag vill att de ska känna sig fria i sitt eget hem och lära sig när något faktiskt är farligt.
Jag vet ju att vissa föräldrar klarar av att behåll sin personlighet efter att de fått barn, men vad är garantierna för att jag gör det?
4 kommentarer:
Det att du skrivit den här texten är garanti nog :) jag var på ett såndärnt hemmaparty för barnkläder då jag väntade Tilde och jag var seriöst påväg att springa därifrån. Herregud vilka Mammor! Inte ville jag bli sån. Och då jag nu läser dina kommentarer här uppe så måste jag ju känna att jag ändå lyckats rätt bra. Visst, jag blev den mamman som är rädd för allt. Men jag vet ju om det så det är något jag övar på genast jag får chansen. Och sen tycker jag att rätt mycket av mig har lämnat kvar. Vi reser fortfarande till Vasa med jämna mellanrum, jag lajvar, vi spelar bordsrollspel, vi vandrar i ylläs och shoppar nördiga saker i Sthlm. Visst, jag glömmer ofta att se mig i spegeln innan jag går ut, men å andra sidan gjorde jag ju det också innan jag fick barn ;)
Det jag menar är att NÄR du blir mamma så KOMMER du bli någon typ av mamma. Om inte annat så kommer du ha ett litet pyre som kallar dej sin mor :P att vara medveten om vad du inte vill kommer till stor del att hindra dig från att bli det. Men med det sagt så ska du inte heller streta emot för mycket. Acceptera att vissa stämplar kommer du inte undan när det väl är dags att få dem, det kan vara väldigt uttröttande att försöka gå HELT emot mammasteteotypen. Välj dina strider heter det ju ;)
Nej, så sant. I vanliga fall är jag inte rädd för förändring. Jag förstår ju nog att jag kommer att bli en mamma, men man hoppas ju på att man kunde undvika den där "värsta" stereotypen. Har förstås inget emot att vara den där varma famnen precis! :)
Sanningen är väl den att jag är rädd för att mina tendenser till gnällighet och paranoia ska bli starkare. Inget som någon av oss behöver. :P
Men kanske du har rätt. Sålänge man vet av hur man inte vill bli så kan man ju arbeta mot det. Förstå att be om hjälp när orken tar slut osv.
Och ja, du är lite av min förebild då det kommer till mammor. Du har liksom hittat den där balansen där du både kan vara dig själv och samtidigt vara en bra mamma. :)
Skicka en kommentar