Den bästa stunden på dagen

 

Då vi skulle flytta in i vårt lilla radhus ifjol om sommaren så fick vi ett erbjudande, eller kanske snarare en bedjan. Kvinnan som bodde i radhuset hade en katt. En stor, grå kastrerad blandras katt som likt alla katter ignorerade oss så långt det gick då vi var där. Första gången efter att vi hade köpt huset och var där för att titta lite och fotografera, så frågade hon oss om vi kunde tänka oss att låta katten bo kvar.

Vår första tanke var nej. Nej, vi reser så mycket. Nej, vi har inga vänner som kan ta hand om den då vi är borta. Nej, vi kommer inte att bo så lång tid i Norge. Nej, vi hade tänkt skaffa en hund. Orsakerna och undanflykterna var många. Damen ifråga var inte påstridig, utan sa att vi bara kunde fundera på saken. Det lovade vi att göra.

När hennes utflyttningsdatum närmade sig så var vi där igen. Vi pratade lite smått och hon sa bekymrat att hon ännu inte hittat någon som kunde tänka sig att ta hand om katten. Själv skulle hon ju flytta in i en pytteliten lägenhet inne i centrala Oslo, där det varken var rum eller lov att ha husdjur. Vi hummade och sa något uppmuntrande ord, för att sedan gå in och kika på vad det nu var vi skulle dit för att kolla.

På övervåningen stöter vi på katten som hade slumrat i en av sängarna. Jag böjer mig lätt ner för att klappa honom och han svarade direkt. Han strök sig både mot handen och mina byxben, sådär överdrivet som bara en riktigt kelsjuk katt kan göra. Där och då så smälte mitt hjärta. När vi kom hem på kvällen så sade jag kort åt min man: "Du förstår att vi inte kan låta bli att ta den där katten va?"

Och så blev det så. Nästa dag meddelade vi damen att katten får bo kvar. Hon var så lättad att hon grät.

Idag, ungefär ett år senare så har katten blivit en del av vårt liv. Det tog iofs en ganska lång tid innan den accepterade oss helt, men det är helt förståeligt tycker jag. Det tog ju också en tid för oss att lära känna honom. Han är den goaste katt jag någonsin stött på. Han är helt rumsren och berättar alltid när han vill ut. Han för inte mer ljud än nödvändigt och förstör inte möbler. Visst hårar han av sig som sjutton i vissa perioder, och visst försöker han alltid få mer mat än en katt borde kunna äta, men vi älskar honom ändå. Faktum är att hela kvarteret älskar honom.

 

Min bästa stund på dagen är på morgonen. Den börjar nämligen oftast på samma sätt. Jag stiger upp och släpper in kissen efter hans nattvakt (ja, han vaktar kvarteret). Så fort han fått in huvudet genom dörren så börjar han jama högljutt. Han kräver att få mat omedelbums, eftersom han varit ute hela natten och vaktat och är sinnessjukt hungrig(fattar jag väl?!). Jag öppnar en påse våtfoder och får knappt satt det på hans tallrik för att han "buffas" så mycket. Därpå fixar jag min egen frukost och går upp till sängen igen. Kissen följer då oftast med och lägger sig högljutt spinnande mellan mig och mannen. Dagar som börjar på det viset kan knappast bli annat än bra dagar.

Jag har aldrig ångrat att vi lät katten bo kvar.