Hjärnspöken

Varning: Depressivt inlägg. De som inte vill få sin dag förstörd, kan läsa texten i fet stil och skippa resten.

___________________________________________________
Idag kommer Mats hem. Tur är väl det. När han är borta så återgår jag alltid förr eller senare till ett stadium av desperat självömkan och depressiva tankar. Jag lärde mig väl aldrig att vara lycklig på egen hand, så utan honom vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Jag är medveten om att detta gör mig till en mycket patetisk individ, men för stunden bryr sig inte klumpen i min hals så mycket om det. "Kom bara hem...", viskar den.

Jag är också medveten om att mitt förnyade behov av att ha honom här, högst troligen beror på att alla andra är så långt borta. (det är inte mycket som undgår min hjärna) Utan honom blir det bara jag kvar... i ett land där ingen annan bor.

Men som sagt. Ikväll kommer han hem, mannen i mitt liv, och gör allt bra igen. Alla mina hjärnspöken kommer att lösas upp i samma stund han kommer in genom dörren. Detta vet jag. Ändå är det svårt att inte gotta sig i dem, att älta dem och sätta mer tändvätska på marelden.

I fredags var jag med mina kollegor och deras respektive på mordteater inne i Oslo. Detta var verkligen något jag gillade. Teatern spelades upp mellan de olika rätterna och vi fick små ledtrådar däremellan, som vi kunde klura på medan vi åt. Skådespelarna var duktiga (även om det är svårt att relatera till känslorna när de pratar ett främmande språk), maten var helt okej, gåtorna var tillräckligt lätta så att t.o.m. jag kom på dem och vi hade det riktigt trevligt. Jag gissade lösningen på gåtan, vilket var extra roligt eftersom jag var enda vid bordet som gjorde det (kollegie-cred). Jag kunde också klura ut vem mördaren var och vad som skulle hända på slutet. Vi pratade, drack och njöt av föreställningen. Allt väl.

Därefter tog vi ett par drinkar på olika barer, och det var här som hjärnspökena kikade fram. Vi delades raskt upp i en mans- och en kvinno-grupp (ingen aning om varför), och eftersom det var hög musik och många människor på barerna, så hörde jag ingenting av vad folk sa, om dom inte var 10 cm ifrån mig. Eftersom vi var udda par, så blev det alltså någon som inte hängde med i samtalen... ni kan ju gissa vem denna någon var.

Jag spenderade halva kvällen med att övertala min hjärna att "Ja, jag är lika intressant och pratglad som dessa blonda, onaturligt vackra och smala kvinnor" och "Nej, de tycker inte att jag är en udda och bortkommen liten tjej som inte har sett någonting av livet ännu". Jag vet att detta också är irrationella tankar som bara föds av mitt dåliga självförtroende, men tyvärr så lyssnar hjärnspöken sällan på logik.

Såhär har det alltså fortsatt helgen ut. För varje timme blir jag bara mindre, mer obetydlig och ensammare. Snart är jag bara en fläck på väggen, en skugga på fel plats...