Synen på pengar - Norge vs Finland

Såg en artikel i VG i veckan som gjorde att jag hånskrattade säkert en hel minut. Jag skrattade inte åt artikelns innehåll, utan snarare åt att den alls får pryda en tidnings huvudnyheter, att den finns. Nu är ju VG kanske inte känt för att sålla särskilt mycket bland sina "nyheter", men ibland blir man lite paff. Rubriken löd såhär:

Kristel (25) sparte 10.000 i måneden - kjøpte leilighet uten hjelp 

Här har de alltså, helt på allvar, en artikel om en tjej som själv har sparat pengar för att kunna ta ett lån till en lägenhet. Tjejen berättar att hon har prioriterat bort sådant som hennes vänner kanske spenderar sina pengar på, som utekvällar och kläder, för att kunna samla ihop de 15% av kapitalet som hon behöver. Tillsammans hade hon sparat 185 000 nok (ca 23 000 €), och hade nu blivit stolt ägare av en lägenhet som inte låg i det sämsta området i Oslo.

Här ser man tydligt skillnaden på hur man tänker på pengar i Norge, jämfört med hemma i Finland tycker jag. Alla vet vi att norrmän är rika(grov generalisering), med oljepengar, högre löner etc, men jag tror inte det är så många som reflekterar över hur det påverkar samhället. Helt ytligt ser man förstås skillnaden. De flesta har nya, fina bilar, välskötta hus och Rayban solglasögon... men det är inte det materiella som stör mig. Det är attityden.

Det är en attityd som kommer från många årtionden av välfärd. Pengar är helt enkelt inte ett problem. Nu säger jag inte att man ska leva som en fattiglapp bara för att inte verka överklassig, men kan man inte se nyttan av att lära barn att allt inte alltid kommer serverat på silverfat?

Jag vet ju inte hur det skulle se ut i Finland om föräldrar hade samma möjlighet. Säkert hade många då gjort som norrmännen och köpt första lägenheten, första bilen och dyra smartphones åt sina barn. För man vill ju såklart att ens barn ska få det bästa, eller hur?

Men hur går det då med inlärningen... stoltheten? 

Då jag flyttade hemifrån så såg jag det som en slags ekonomisk frigörelse. Det var en stolthet i att pröva sina egna vingar och att klara sig ekonomiskt. Visst sa man inte nej om man någon gång fick lite bensinpengar, men i det stora hela så fick man känna sig vuxen och klara sig själv. Jag tror också att det har en betydelse tidigare i livet, vad man får och inte får. Jag kan inte säga att jag saknade något som liten, men ändå fick jag lära mig att vissa saker har man inte råd med.

Nu vet jag inte vad som är rätt eller fel. Än mindre har jag några egna barn, så att jag kunde sätta mig in i situationen. Ändå känns det som att ingen av länderna har hittat en balans. I Finland önskar man alltid att saker vore bättre, och i Norge har man glömt bort nyttan och glädjen av att slita lite.

En av sakerna jag älskar med Finland är hur hårt jobbande alla är. Man gör sin egen äppelmos, syr egna kläder, fixar sin egen bil, målar sitt eget hus och syr sina egna kostymer åt barnen. Jag är rädd att man i Norge har glömt bort hur tillfredsställande det är att utföra ett gott arbete. Här skyller man på att man inte har tid. Man jobbar och umgås med familjen, så då hyr man in en firma som målar huset. Ursäkta, men har vi fler timmar på dygnet i Finland? Eller kanske ingen jobbar eller har familj? Nej, spara era ursäker och måla ert eget hus för tusan! (eller så medger ni att ni är såpass rika att ni helt enkelt kan betala för ett arbete ni kunde ha gjort själva)