Om att följa sina egna principer

Det är inte alltid så lätt att vara den där personen som man är i sitt huvud. Det där idealet som man gärna skulle tro sig leva upp till, och som gör mig till en bra person. Den sista tiden har jag börjat kritisera min egen identitet.

Detta med ärlighet är något som är viktigt för mig. Om jag går på en arbetsintervjuv och de frågar mig vad jag har för goda egenskaper, så ligger "ärlig" högt uppe på listan. Jag uppskattar ärliga personer och har svårt för människor som istället spelar "sociala spel". Men är jag själv särskilt ärlig?

Jag kommer ibland på mig själv med att säga något helt annat än sanningen, bara för att det förväntas att man ska säga en viss sak då det ställs en viss fråga. Detta har till stor del att göra med min sociala inkompetens. Jag är helt usel på att uttrycka mig verbalt, och skulle helst slippa hela grejen. För att klara av sociala situationer så har jag alltså utvecklat ett system. Ett samtals-system kunde man kanske kalla det.

Om någon frågar mig hur helgen har varit, så ger jag dem ett övergripande svar i stil med "Inget särskilt, har mest tagit det lungt." eller "Jaa, jag var i Finland. Min far hade födelsedagskalas.", och frågar snabbt vad de själva har gjort. Detta i tron om att de egentligen bryr sig skit i vad jag gjorde i helgen, utan hellre bara vill berätta vad de själva har gjort (eller bara tycker det är pinsamt att stå tyst).

Under åren så har detta samtals-system byggts upp, så att jag klarar av de flesta samtal, allt från bilar till babys. Jag säger aldrig något som jag egentligen tycker, utan mest sånt som jag har lärt mig är okej att säga i den samtals-situation jag befinner mig. Min egen oorginalitet och krampaktighet får mig att avsky samtalen ännu mer.

Jag måste framstå som en mycket mainstream person, och det gör mig upprörd. Tänk om jag skulle ha förmågan att prata det som finns i mitt huvud. Alternativt att folk kunde läsa det jag menar från mitt kroppsspråk (mitt kroppsspråk är alltid ärligt). Jag ser detta som en brist i min personlighet och är något jag gärna skulle jobba på. Visst är det viktigt att ha ett visst filter mellan hjärnan och munnen (vissa saker är bara meningen att stanna i tankarna) men jag kunde gott tänka mig att ha lite större maskor i mitt filter. Hur tränar man sånt?

Ingen har sagt åt mig att jag är konstig på flera år. Det gör mig ledsen. (min man har blivit så van att han bara stirrar stint på mig och ber mig sluta då något riktigt knäppt kommer ut)

Lady Ascot: “Imbeciles! The garden is planted with white roses when I've specifically asked the red.” Alice: “You can always paint the roses red.” 

 Lady Ascot : “What an odd thing to say.”