Projekt julfeelis

Jag tror inte jag är ensam om att sakna julstämning. Minns ni den där pirrande och upprymda känslan man alltid hade runt jul som liten. Den började ganska ofta vid julfesten vid skolan, där man efter veckor av förberedelser skulle visa upp extraordinär underhållning för sina syskon och föräldrar. Där satt man i den mörka salen i sina små festkläder, håret kammat och ovanligt ren, och tittade på årets teatersatsning, framförd av äldre och mycket talangfulla elever. Ofta var det också sång och något horribelt stycke på blockflöjt, men det man såg fram emot var såklart julbockens besök. Då fick alla barnen en egen godispåse (ofta med ett såntdärnt äckligt juläpple i) och aldrig har väl en gymnastiksal varit så full av tysta och snälla barn. Till juletiden hörde också pyssel av olika slag, ofta med silkespapper och garnbollar, som man efter julfesten fick ta hem och pryda sitt eget fönster med (till alla föräldrars förtjusning). Man fick också måla hela svarta tavlan full med julhälsningar (ett privilegium i sig), och alla barnen delade ut små julkort åt varandra. T.o.m. mobboffer fick vara ifred på jul. Kan tänka mig att det var svårt att hålla tillbaka glåpord och hånskratt, men de flesta barn blir snälla med hotet om inga julklappar så nära.

När skolan var slut så fick man sedan njuta fullt ut av juletiden, sålänge ens föräldrar fixade allt det praktiska. Visst hjälpte man till med vissa saker, som att klä granen (om hämta den olovligt i någons skog), baka pepparkakor och städa sitt rum. Mestadels fick man dock göra vad man ville. Man hälsade på kompisar, hade snöbollskrig, gjorde snögubbar, åkte skridskor, tittade på julkalendern på tv och suktade över julklapparna (även om de inte var under granen, för alla barn hittar till slut sina föräldrars julklappsgömma). Hela tiden ökade förväntningarna, och dagen före julafton kunde man knappt hålla sig. Man for runt som en terrier efter en råtta och testade tålamodet på sina föräldrar. Vi ska inte ens tala om julafton. Tror inte att det är många barn som njuter av julmiddagen, när man bara väntar på att tomten ska komma. Julstämningen var så hög i kroppen att man nog hade kunnat tappa den på flaska. Så varför är den så svår att hitta i vuxen ålder? Vad har hänt?

Om man ser på det helt logiskt, som en ingenjör ofta gör, så kan vi enkelt se det som har ändrats:

-     Julfesten. Visst blir man bjuden på julfester som vuxen också, men oftast är det ganska långt ifrån de man hade som barn. Ofta är de ganska koncentrerade runt alkoholhaltiga drycker och mat, och det där med underhållning eller gåvor blir ett sidospår.

-     Förberedelserna. I skolåldern startade julförberedelserna någon gång i oktober. I dag blir man utskrattad om man ens nämner jul innan december har börjat.

-     Ansvar. Förut gjorde man bara saker som var roliga… nu får man städa, baka, koka skinka, skotta snö, pynta, köpa julklappar och allt det andra själv. Ganska många ser inte ens det roliga i julförberedelser mer, utan svär och bannas över allt jobb och all stress.

-     Julkalender. Dagens julkalendrar suger, helt enkelt. Ge mig Spöket på Greveholm eller Pettsson och Findus... och Sunes Jul!

-     Sagor och filmer. I barndomen blev man hela december överöst med filmer och berättelser med julteman. Tror inte att många vuxna sätter sig ner och läser juldikter eller ser på Home Alone (förutom på själva julafton, när de snurrar på tv).

-     Pyssel. Visst pyntar de flesta sitt hem till jul, men de flesta undviker helst silkespapper och garnbollar. Vi minns alla hur jobbiga de var att göra, men kanske även det skänkte julstämning?

-     Snö. Om vi cyklar till jobbet varje dag fram till jul, så kan vi äta hur mycket julgodis som helst… och så kanske vi tillfälligt kan ändra vårt klimat och få snö till julafton. Vad säger ni? Tror ni det funkar?