Framsteg

Igår hade jag en riktigt dålig dag. Vet inte om det berodde på allt sittande i bil, den stenskarpa sängen i Hesa eller långpromenaden till Fölisön, men jag var väldigt styv och öm i kroppen. Därtill kan vi plussa på en lång arbetsdag, PMS och för lite sömn. Ni kan ju tänka er vilket humör jag hade...

Tvingade mig själv att gå ut på en joggingtur trots allt. Mats gjorde mig sällskap och konstaterade att jag kunde skrämma små barn och hundvalpar med minen jag hade. Vi började jogga ganska lungt och fortsatte ner till stranden... och fortsatte... och fortsatte... hela vägen runt spåret och tillbaka igen. Först när vi kom till mördarbacken vid strandgatan/korsholmsesplananden fick jag stanna. Då ville inte mina ben uppför backen.

Jag joggade alltså nästan 4 kilometer utan uppehåll (förutom när jag knöt mina skosnören) och jag andades fortfarande! Min prestation har alltså tredubblats efter bara 1,5 veckor. Hur awesome är inte det? Jag brukar vara stolt över mig själv om jag alls rör mig från soffan, men nu är jag nog lite extra nöjd.