Yrkesrådgivning

Igår spenderade jag arbetsdagen vid Moss samfunnshus tillsammans med representater från 20 andra företag och ca 760 elever. Eleverna var 15-16 år gamla och ska välja vilken väg de ska gå i livet. Inget enkelt val precis (man minns ju själv!), så därför hade kommunen satt ihop en liten minimässa för att de skulle få en översikt på vad det finns för jobb i närregionen. Ett fint initiativ tycker jag, även om många kanske var för blyga för att dra nytta av tillfället. Nu vet de i alla fall vad det finns i Mossregionen.

Det kändes väldigt knäppt att stå där och ge råd åt tonåringar. Var jag inte själv just precis en tonåring? Eller vänta nu... när fyllde jag 15 egentligen? Herregud! Är det så länge sedan? Och varför ser dom så unga ut? Jag kan aldrig tro att jag såg sådär liten ut då jag var 16! Ser jag inte ungefär likadan ut nu som jag gjorde då jag började gymnasiet?

Nej, det var helt klart en bisarr upplevelse. I deras ögon är jag säkert väldigt vuxen. Kanske tom. gammal? När blev jag det? Känns mer som att jag skulle behöva några goda råd, istället för att dela ut dem...

Var också intressant att prata med ungdomar, nu när man har lite distans från tonårstiden. Man kände igen de olika typerna, och man blev starkt påmind av olika personer från högstadiet. Där är den som är så blyg att han knappt vågar se någon i ögonen, precis som ___ var i Sursik. Där är hon som alltid står längst fram och hörs mest. Påminner hon inte lite om ___? 

Intressantast var nog när jag krampaktigt försökte inleda diskussioner med killarna och tjejerna. En del tog det med ro och svarade glatt och frågade något själva. Andra rodnade, svarade kort och gick därifrån. För min egen skull kommer jag att låtsas att det var min fabulousness som fick tonårskillarna att rådna... och inte något pinsamt jag sade. För jag är väl inte så gammal att jag har börjat säga pinsamma saker ännu??

Bevis på fabulousness (ett ord, eller hur?)