Jag är inte särskilt bra på konfrontation. Om en diskussion blir för känslofylld eller angripande så blir min hjärna blank. Mina känslor tar överhanden och det är inte ofta man får ur mig en sammanhängande mening.
Då jag var mindre så kunde jag aldrig försvara mina åsikter. Jag kunde aldrig förklara varför jag hade gjort på ett visst sätt eller sagt något speciellt. Jag blev känslofylld, blev stum och då genast livrädd och generad. Folk runtom mig gjorde sina egna tolkningar och barnen retade mig såklart. Även mina "vänner". Med tiden lärde jag mig att vara elak. Då slapp jag nämligen ur situationen fortare. Jag lärde mig också att det mesta jag sa var fel, vilket i sin tur tog bort allt hopp om att någonsin kunna stå upp för en åsikt. Ond cirkel och så...ni vet...
Vet att folk i min närhet ofta har stört sig på min oförmåga att prata om svåra saker. Antar att folk ser det som ohövligt då man inte kan "reda ut saker" face to face. Tyvärr är det dock så att det är svårt att reda ut saker då ens hjärna ligger på lock-down. Så är det bara med mig. Kanske kommer jag att bli bättre på det med tiden, kanske inte...
Det jag nu alltså vill be er om, ni som inte är verbalt invalidiserade, är att ni faktiskt gör er röst hörd. Om ni ser något som ni tycker är fel, gör något åt saken. Om ni hör någon som har en helt vidrig åsikt, gör ert bästa för att få dem att ändra den. Sitt inte menlös och se på. Agera! Jag vill nu inte att ni ska attakera folk helt utan rim och reson, nej nej. Jag vill att ni med så milda ord och handlingar som möjligt ändra på tankegången hos personen som beter/uttrycker sig illa. Ett hatiskt "du är ju dum i huvudet som tycker så" ändrar sällan någons åsikt.
Ni som kan argumentera, ni som kan uttrycka er åsikt utan att först göra en mind-map, snälla våga. Våga försöka ändra världen.
En vän och kollega berättade om hur hon stött på alla slags mansgrisar på de platser hon jobbat på tidigare. Manliga kollegor som hade en fruktansvärd kvinnosyn och såg det som helt okej att t.ex. slå henne på baken då hon gick förbi med kunder. En kväll hade hon gett en lång predikan om jämnställdhet åt en av dessa kollegor, och vet ni vad? Han tackade henne. Han tackade och sa att nu hade han fått en helt annan syn på saken. Ett helt nytt perspektiv. Jag tvivlar ju på att det var något quick fix, men om det ens får en man att en gång tänka efter hur han behandlar en medmänniska, så är det väl värt det?
_____________________________
Ett tillägg.
Måste bara förtydliga att min verbala inkompetens oftast inte står i vägen för mina handlingar. Jag plockar upp saker som folk tappar och returnerar dem, jag hjälper folk som ser ut att behöva det etc. Jag säger sällan så mycket, men i de fallen tror jag inte att ord behövs. Jag har aldrig hamnat i en våldsam situation i vuxen ålder, men jag hoppas och tror att jag idag skulle vara modig nog att ingripa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar