Började smått på att sätta ut ställen jag vill åka till (de gröna plupparna) men konstaterade snabbt att det skulle bli alltför många pluppar. Det finns så många otroliga och spännande platser på vår jord, och jag har alltid svårt att bestämma mig vilken jag ska se först. Jag och mannen har alltid stora planer på "vart härnäst" men kommer allt som oftast fram till att semesterdagarna inte räcker till (eller semesterkassan). Det blir alltid att prioritera bort något resmål, och det gör mig alltid lite ledsen och illa till mods. Jag är alltför medveten om att livet är kort och jag får nästan ångest då jag tänker på att jag faktiskt kunde dö förrän jag får se den ena eller den andra platsen.
Jag kan för mitt liv inte förstå mig på människor som inte reser. Nu är ju det här ett väldigt personligt beslut, och jag respekterar det, men det betyder ändå inte att jag kan förstå det. Att leva hela sitt liv på en plats och aldrig se något annat. Att aldrig tappa hakan över hur vackert ett landskap är eller att få så många intryck under en dag att man blir helt slut i bollen... att aldrig tappa bort sig i en storstad eller att aldrig köpa bananer av en person som inte kan ett ord av något språk man pratar (kunde iofs hända om man åker in till Kokkola och försöker få betjäning på svenska). För mig betyder att resa att leva. Riktigt leva.
Jag förstår att en del tycker att det kan vara skrämmande att resa. Om man aldrig har rest förr och ska göra det i vuxen ålder så har man ingen buffer, utan kastas in i en värld av pass, icke drickbart vatten och säkerhetskontroller. Jag kan tacka min lyckliga stjärna för att jag föddes in i en resesjuk familj. Jag var på min första resa till Gran Canaria då jag var 1 år. Resor målades upp som något spännande och roligt, och även om det inte alltid gick helt enligt planerna så är ändå många av mina bästa barndomsminnen från resor. Men vet ni vad, även om jag har haft alla typer av "buffer" så kan jag ännu tycka att det är skrämmande att resa. Det är ju trots allt en hel del osäkerhet med resor och saker man inte kan konrollera. Om det är något jag har lärt mig dock, så är det att allt löser sig. Jag har tappat bort mig fler gånger än jag kan minnas. Mina flyg har inhiberats eller varit väldigt försenade. Jag har blivit sjuk av maten och rasat i vikt. Jag har åkt till fel hotell. Jag har missat bussar. Jag har tagit fel tåg. Då jag trots allt har varit på rätt buss eller tåg så har jag ändå varit livrädd för att det ändå ska vara fel. Jag har åkt svarttaxi utan att märka det och sedan inte haft kontanter att betala med.
Och vet ni vad, här står jag ännu. Och kan inte vänta tills nästa gång. Sjukt, eller hur?
Resor vi planerar/drömmer om just nu:
- Wiskey resa till västra Skottland
- Skidresa till Alperna
- Norra Brasilien för att lära sig kiting med bästaste brasilianska systern
- Florida och alla parkerna
- Japan: rundtur i landet och Anime Expo i Tokyo
- Roadtrip i USA
- Skidresa i Rocky mountains och nostalgitur i Kanada
- Träningsresa i södern
Kanada sommaren 2004. Kan inte fatta att det är 10 år sedan! Då igen syns det ju nog på bilderna, haha! Napa-paito var tydligen helt okej då ännu. Perfect figure Jenn står tredje från vänster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar