Nygammal syn på livet

Som ni kanske har anat från min mindre solstrålsaktiga period här på bloggen, så har jag haft lite problem med att acceptera min vardag. Jag har känt mig stressad, frustrerad, övergiven och ofta arg. Jag har inte njutit av livet, utan mer uthärdat det. Jag har ofta försökt finna roten till allt detta, men aldrig funnit någon lösning på min situation, vilket har gjort mig mer frustrerad.

I fredags hände det äntligen! Jag satt på toa och var påväg ut på promenad med mannen. Då slog det mig, orsaken till varför jag var så frustrerad! (som vanligt kommer alla bra idèer då man ligger i badet/sitten på toa)

Jag konstaterade att jag av någon underlig orsak har börjat bry mig om saker jag aldrig brytt mig om förut. Jag har alltid sagt att jag jobbar för att kunna leva. Jobbet är en bieffekt av mitt liv, inte tvärtom. I något skede har jag dock börjat bry mig om karriären. (troligtvis för att jag umgås med så karriärsinriktade människor) I det skedet jag började bry mig om karriären så märkte jag att jag inte kan påverka den i den takt jag är van att kunna påverka saker, och därför blev jag frustrerad. Med tiden utvecklades detta till en hel drös av jobbiga känslor som gick ut över allt annat jag gjorde. Jag slutade att leva för livet helt enkelt.

Men när jag väl kom till denna konklusion så släppte jag det, bara sådär! Jag vill inte vara den här människan som bryr sig mer om sina arbetsuppgifter än om sin familj. Människan som alltid tar med sig jobbet hem i tankarna på kvällen och kollar e-mail på en lördagsmorgon. Jag vill vara en människa som jobbar för att hon måste, men lever för resten. Så nu ska jag göra det.

I helgen målade jag för första gången på kanske 6 år. Det blev jättefult men jag MÅLADE! Jag var på topphumör och njöt verkligen av helgen. Något jag inte gjort på väldigt länge. Och varje gång en jobbtanke kom krypande så tänkte jag bara: "Jaja, det får jag se på på måndag".

Let it go.

P.s. Om ni inte gjort det redan, så MÅSTE ni se Frozen. Disney kan ännu leverera.