I'm no superwoman

Jepp, föga överraskande så blev det ingen träning igår. Jag var helt slut hela dagen, från det att jag steg upp ur sängen på morgonen tills dess att jag igen bytte om till pyjamas på kvällen. Sådana dagar så är det inte lönt att stressa upp sig över ett träningspass. Ibland måste man bara inse att man inte är på topp, och bestämma sig för att försöka en annan dag.

Och vet ni vad? Jag tycker det är helt okej. Jag förlåter mig själv för att jag inte genomförde min plan och skippade träningen. Jag gör ju hela den här grejen för att må bättre och börja tycka om mig själv igen. Jag försöker ju inte straffa min kropp, utan jag ska ju älska den. Jag vill att min kropp ska må bra och fungera optimalt, därför äter jag nu bättre och har börjat motionera. Det handlar inte bara om hur jag ser ut eller omvärldens förväntningar eller byxstorlek, det handlar om kärlek. Och om man älskar någon(t) så förlåter man dem också, inte sant?

Jag räknar med att min vardagsmotion kommer att kompensera för den träning jag inte har hunnit/orkat genomföra denna vecka, tänker positivt och blickar igen framåt. Vad har jag för nytta av ångesten? Absolut ingen alls! Så varför skulle jag lyssna på den? Varför skulle jag ens ge den en mikrosekund av min tid? Nej, hjärnspöken har jag tillräckligt av ändå. Jag behöver verkligen inte fler att hålla reda på!