Har kommit igång med sommarläsningen på allvar. Underligt hur det alltid lockar mer att läsa böcker då solen tittar fram. Man vill bara bre ut en filt på en gräsmatta någonstans och ligga och läsa i timtal.
Har knagglat på med J.K. Rowlings senaste roman i flera månader, någon sida här och var. Fastän boken har varit bra, så har inte läslusten bitigt sig fast, förrän för två veckor sedan. Jag har nu läst ut boken på rekordfart och satt tänderna i "Gräset är mörkare på andra sidan" av Kaj Korkea-aho. Har under helgen slukat ungefär 250 sidor, och kommer nog att läsa ut den innan veckan är slut. Var inte särskilt imponerad i början, men det tar sig, sa mordbrännaren. Men så har jag ju en förkärlek för lite övernaturliga berättelser som är sådär lagom rysliga.
Framför allt blir man ju nöjd då man känner igen ställena och tankegångarna. Då man flyttat utomlands så uppskattar man också referenserna till vår fula dialekt. (ja, jag tycker att min egen dialekt är ful) Jag ser också var han har tagit vissa referenser, då min bror har berättat liknande historier från sin ungdom (de gick i gymnasiet tillsammans). Speciellt gillar jag dock den lite morbida beskrivningen av "Gränby"...
Det jag inte riktigt gillar är alla mina egna assosiationer som dyker upp i huvudet då jag läser. Sådant som annars är undangömt i en mörk vrå i hjärnan kommer plötsligt fram till ytan igen. Vissa saker skulle man bara vilja lämna bakom sig och leva utan. Leva vidare.
Jag kommer nog aldrig att flytta tillbaka till Kållby. Aldrig aldrig någonsin...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar