Jag har länge trott att jag inte gillar barn. Med dessa tankar så följer alltid lite skuldkänslor. Vilken kvinna tycker inte om barn? Varför är jag den enda som ryser av obehag och helst bara vill bort? Kan man tappa bort moders-genen? Kanske blev det en genmutation när jag föddes, som gör mig mer lik en insekt än en människa.
Igår insåg jag dock något. Det är inte det att jag inte tycker om barn. Jag tycker inte om människor! Människor hör till top 10 fulaste djuren på vår jord, där inne bland marulkar och nakenråttor. Dessutom är vi äckliga, luktar underligt, har en kropp som inte duger till något bra, utan gör allt halvdant. Vi är lata, onda och har svårt att kontrollera vår egen hjärna. Vi är troligtvis enda djuret på jorden som har ångest.
På något sätt får det mig att må bättre. Barn är bara irriterande och hjälplösa människor. Ganska nära hela världens befolkning är irriterande och hjälplös. Jag ryser när främmande människor kramar mig, så varför skulle jag inte göra det när jag tvingas röra vid en bebis jag inte känner.
Detta ger mig hopp för framtiden.
1 kommentar:
Du kan ju för fan inte tänka sådär heller. Du behöver hjälp.
Skicka en kommentar