Åt lunch i matsalen som vanligt idag. När jag hade tagit min portion korv med potatis så såg jag mig runt efter en plats att sitta på. Jag var påväg mot en plats i ett undanskymt hörn (hade inte fått med mig någon att luncha med) när jag fick skymt av ett bekant ansikte.
I ett svagt ögonblick tänkte jag att jag hellre kunde vara social än att sitta för mig själv, så jag säger ett glatt hej och slår mig ner med gruppen. Jag fick inget glatt hej tillbaka, utan bara lite undrande blickar. Två ögonblick för sent märker jag att detta är pojkar från min skola... som jag aldrig pratar med. Den enda som jag faktiskt hade pratat med förut satt för långt bort för att ens höra vad jag sa. Efter en liten stund tänder det för mig att de knappast ens minns mig från skolan. Visst hade jag haft engelska med några av dem, men i en stor skola så glöms en miljönörd lätt bort.
En normalt social människa hade snabbt ändrat taktik, presenterat sig och frågat något om jobbet eller skolan. Jag däremot blev grundligt generad av denna totala miss och sade ingenting. Först tänkte jag att jag kanske skulle kunna kommentera något de sa, men såklart pratade de om något slags fordon och en special växellåda. Totalt obegripligt! Så jag satt tyst och åt min korv med potatis. Som tur var reste de sig ganska snart och lämnade mig ensam med mina potatisar. Tror inte jag ska tippa lotto idag...
Life as a social misfit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar