Jag vet inte varför jag är så stressad. Mitt arbete är i princip färdigt, och endast en tent återstår under min studietid. Ändå är jag lika stressad som om någon ständigt skulle ropa mig i örat: skynda på! Skynda på!
Jag vill ju njuta av den sista tiden som studerande! Inte stressa fram som ett tåg fullt med kissnödiga passagerare (utan toalett på tåget). Aldrig mer kommer jag att sitta i miljörummet med mina miljönördar och plugga finskaord. Aldrig mer kommer jag att svära över omöjliga fysikuppgifter och försynt fråga genierna om jag får skriva av deras anteckningar. Jag har trivts så otroligt bra och blir nästan tårögd när jag inser att det kommer att ta slut.
Jag kommer förstås att träffa mina miljönördar ändå, men kanske inte riktigt lika ofta eller på samma sätt. Vi har redan planerat in middagar och fester som vi ska ha i sommar. Första träffen är en vecka efter att skolan tar slut... det kan ju vara farligt att sluta umgås för fort!
Sedan är det inte så lite skrämmande att tänka sig att man ska sluta studera. Hur beter man sig utanför halaren? Kan det inte också vara farligt att bli vuxen sådär direkt? Jag hade lite hoppats på att få ett par månader i sommar att vänja mig vid tanken på att börja arbeta. Så blev det inte riktigt, utan jag börjar jobba direkt efter att undervisningen slutar i skolan. Jag är jätteglad över att ha fått jobb, men samtidigt skrämmer det skiten ur mig.
2 kommentarer:
Word.
Tanken att lämna universitetsområdet skrämmer mig ännu, och då har jag fått smygstarta arbetslivet i två år nu.
Jo, förstår plötsligt varför folk söker in till diplomingenjör, även om det medför ännu mer matte och fysik.
Skicka en kommentar