Idag har jag behov av att gråta. Tyvärr är mitt liv för bra för att jag ska tillåta mig själv någon som helst självömkan. Därför sätter jag på de sorgligaste sångerna jag vet av och tjuter till dem istället. Jag lånar sorg från kändisar höga på droger och på känslor. Unlike me.
Idag saknar jag mitt tonårs-jag. Den jag som kunde sitta uppe hela nätterna och rita mardrömmar, lyssna på deppmusik och gråta över min tillvaro. Så full av känslor och djupa tankar. Att tänka på henne får mig att känna mig ytlig och blåst.
Jag vet att de flesta var sådan i sina tonår, och att det är dumt att klaga när man har det så bra. Men ibland saknar jag henne...
1 kommentar:
så vad du säger är att ditt liv är tomt efter att du och jag inte längre bor under samma tak?
Skicka en kommentar