Disney-dimma

Ikväll har jag sett Lejonkungen 2 - Simbas skatt (mer passande titel på engelska "Simbas pride"). Den gav mig alla varma och luddiga känslor som jag har saknat den sista veckan. När man växer upp och börjar på med dedär sakerna som anses vara livets mening, som att jobba och vara tråkig, så får man brist på sådana känslor. Jag VILL ha dedär känslorna!

Jag vill tro att allt som händer har en mening, att det finns hjältar och skurkar. Samt att det finns kärlek som vara livet ut. Jag vill tro att stjärnorna är lejon och att vinden har färger.

Sen är det ju en del saker jag avundas Disneyfilmerna. Varför kan det inte vara normalt (och möjligt) att göra sig förstådd genom att ryta? Ser så väldigt befriande ut att stå och ryta på en klippa, och sedan få svar av de andra lejonen.


Sedan skulle jag gärna vilja att man bryter ut i gemensam och spontan sång i verkliga livet också. Gärna en improviserad sång som passar tillfället, och med tillhörande moves.