Kunde aldrig bo här. Det är inte meningen att man ska få panikattacker då man går ut på sin balkong!
Vackra Shae (och jag i glasrutan).
Med allt det gröna och alla fina blommor så kändes det verkligen som att vara tillbaka på Azorerna.
Shae och Ryan tog mig med till detta torn för lite sightseeing, och hotade ständigt med att hoppa bungyjumpfrån det. Som tur var var väntetiden tre timmar, så jag slapp undan med hedern i behåll. För mig räckte det gott och väl att åka upp i tornet och se på då de sinnesförvirrade människorna hoppade av tornet.
Det fanns partier i golvet gjort av glas, så att man kunde stå och titta rätt ner. Vid 58 våningar upp så fick nog denna tös övertala sig mentalt en bra stund innan hon steg på glaset.
Lite rädda var vi nog... kanske jag pikuliite mer än de andra.
Men utsikten var ju fin i vart fall... även om det var lite trist väder den dagen.











Inga kommentarer:
Skicka en kommentar