Helseundersøkelse

Hur kommer det sig, att varje gång man tror sig ha gått ner i vikt, så har man gått upp massor?

Har varit på halsoundersøkning, och skulle garna ta ledigt idag før att ligga i fosterstallning i min sang och gråta. Usch och fy! Midjemått och vikt och hela baletten... vore det inte battre om man inte fick veta sådant?

Usch usch usch usch usch... *ruskar på huvudet som en genomvåt hund* 

Hur gammal är jag egentligen?!

Cyan: Vad skulle du säga din mentala ålder är? 

Nemi: Varierande. 

För det mesta ser jag mig själv som något mitt emellan barn och vuxen. Rent fysiskt så har jag lämnat barndomen för länge sedan, men detta betyder inte att jag alltid beter mig eller känner mig vuxen.

Jag gör affärsresor och sitter på möten, men på vägen dit så läser jag gärna fantasyböcker och spelar spel på min smartphone. Jag har fast inkomst, billån och visitkort, men ser gärna på disneyfilmer en hel dag.

Ibland får man, som ni kanske förstår, lite identitetskris.

"Är jag verkligen för gammal för att gå på Walking With Dinosaurs? Vems barn kan jag låna?!"

Igår fick jag dock en ögonöppnare åt andra hållet, när vi traskade runt i Nordby köpcentrum. Jag var i jakt på en tröja (en simpel stickad tröja, hur svårt ska de vara egentligen?) och vek in i en affär som såg lovande ut. När jag gick där mellan hyllorna så dök rysliga tankar upp i mitt huvud. "Den skulle ha varit min stil, för 10 år sedan!", "Vilken dålig kvalitet dessa plagg har!" och sist men inte minst "Ska det verkligen se ut såhär nuför tiden?!". Och där, mitt i en butik på Svenska gränsen, så fick jag ålderskris. När blev jag plötsligt gammal?! Är det inte precis sådana saker som min mamma sa förr, och som jag retade mig på?

När blev jag så gammal att jag MINNS 10 år tillbaka i tiden?
Sedan när har jag börjat lägga mer vikt på kvaliteten på kläderna jag köper, än hur de SER UT?
Måste man inte vara 50+ för att klaga på modet?  

Jag fick snabbt korrigera denna åldersmiss med att äta massor med godis, medan jag såg på Ice Age 4. Ännu ska dom inte ta mig! Moh-ha-ha-haa!

Regn, rusk och en varm famn

Ute regnar det igen, och det ska det tydligen fortsatta med en vecka till. Jag tyckte mig kanna vintern på kinden i morse, då jag gick till jobbet, men det måste ha varit inbillning. Skulle så mycket hellre ha snø an detta ruskvader. Tur att jag har fått tillbaka min varma famn. Får kanske så lov att gøra det basta av situationen, tanda ljus och se en film. Då får det regna bast det vill.

Har kollat in var det hålls julmarknader har omkring. Verkar som att det inte ar så vanligt med lokala julmarknader, men månne inte den i Oslo ska duga. Nu nar jag vet att man øverlever att ta tåget till stan, så ska det nog fixa sig. Kanske jag faktiskt hinner pyssla och baka till jul i år, nar jag inte har något liv, haha!

 

p.s. Inga kommentarer om løshår? Nej... jag antar att jag inte har den bekantskapskretsen. Jag kanner ju inga "daijjor" precis.

Rapunzel

Har tittat på løshår idag på Rapunzel of Sweden. Skulle locka att prøva på... inte bara just nu, utan en langre tid. Kanns dock som en djungel av olika nyanser och langder och material. Finns det någon som prøvat, och har några bra tips?

Kan ni førresten tanka er något ackligare an en djungel av løshår? Urk!

Hjärnspöken

Varning: Depressivt inlägg. De som inte vill få sin dag förstörd, kan läsa texten i fet stil och skippa resten.

___________________________________________________
Idag kommer Mats hem. Tur är väl det. När han är borta så återgår jag alltid förr eller senare till ett stadium av desperat självömkan och depressiva tankar. Jag lärde mig väl aldrig att vara lycklig på egen hand, så utan honom vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Jag är medveten om att detta gör mig till en mycket patetisk individ, men för stunden bryr sig inte klumpen i min hals så mycket om det. "Kom bara hem...", viskar den.

Jag är också medveten om att mitt förnyade behov av att ha honom här, högst troligen beror på att alla andra är så långt borta. (det är inte mycket som undgår min hjärna) Utan honom blir det bara jag kvar... i ett land där ingen annan bor.

Men som sagt. Ikväll kommer han hem, mannen i mitt liv, och gör allt bra igen. Alla mina hjärnspöken kommer att lösas upp i samma stund han kommer in genom dörren. Detta vet jag. Ändå är det svårt att inte gotta sig i dem, att älta dem och sätta mer tändvätska på marelden.

I fredags var jag med mina kollegor och deras respektive på mordteater inne i Oslo. Detta var verkligen något jag gillade. Teatern spelades upp mellan de olika rätterna och vi fick små ledtrådar däremellan, som vi kunde klura på medan vi åt. Skådespelarna var duktiga (även om det är svårt att relatera till känslorna när de pratar ett främmande språk), maten var helt okej, gåtorna var tillräckligt lätta så att t.o.m. jag kom på dem och vi hade det riktigt trevligt. Jag gissade lösningen på gåtan, vilket var extra roligt eftersom jag var enda vid bordet som gjorde det (kollegie-cred). Jag kunde också klura ut vem mördaren var och vad som skulle hända på slutet. Vi pratade, drack och njöt av föreställningen. Allt väl.

Därefter tog vi ett par drinkar på olika barer, och det var här som hjärnspökena kikade fram. Vi delades raskt upp i en mans- och en kvinno-grupp (ingen aning om varför), och eftersom det var hög musik och många människor på barerna, så hörde jag ingenting av vad folk sa, om dom inte var 10 cm ifrån mig. Eftersom vi var udda par, så blev det alltså någon som inte hängde med i samtalen... ni kan ju gissa vem denna någon var.

Jag spenderade halva kvällen med att övertala min hjärna att "Ja, jag är lika intressant och pratglad som dessa blonda, onaturligt vackra och smala kvinnor" och "Nej, de tycker inte att jag är en udda och bortkommen liten tjej som inte har sett någonting av livet ännu". Jag vet att detta också är irrationella tankar som bara föds av mitt dåliga självförtroende, men tyvärr så lyssnar hjärnspöken sällan på logik.

Såhär har det alltså fortsatt helgen ut. För varje timme blir jag bara mindre, mer obetydlig och ensammare. Snart är jag bara en fläck på väggen, en skugga på fel plats...

Byråkrati

Som bekant så har vi precis flyttat ill Norge, med allt vad det innebär. Vi har skaffat lägenhet, gjort flyttanmälan, skaffat personnummer och bankkonto. Förra veckan fick vi våra bankkoder i brevlådan, och kort därpå fick vi meddelande om att ett rekommenderat brev väntar på oss på posten. Med andra ord hade vårt bankkort anlänt. Detta är ju trevligt tänkte jag, så kan vi börja betala saker med kort. Tänk vilken lyx, att bara dra ett kort i kassan!

Jag promenerade alltså glatt iväg till posten, fallera! Där fick jag först stå i kö i 20 minuter innan jag slapp fram med min lilla lapp. Tjejen i kassan såg trött och världshatande ut när hon grävde fram mitt rekommenderade brev ur en låda. När hon slutligen hade tagit fram brevet så frågade hon monotont efter identifikation. Jag drog såklar glatt fram mitt körkort och räckte fram det. Nu förväntade jag mig en snabb blick på kortet, ett jakande "Humm", och ett brev i handen. Tyvärr blev det inte så...

När hon fick se mitt körkort så gjorde hon en bestört min, det första sinnesuttrycket dittills, och suckade ljudligt. Hon vände och vred på mitt kort som om hon sökte Tutankhamons skatt och stammade enstaka ord som «jamen», «de må vare…» och «icke gyldig». Nu började jag ana oråd. Tjejen vill därpå ge tillbaka mitt körkort för att det inte är giltigt. "Har du något bankkort med ID?" frågar hon. "Nej", förklarar jag, det ligger i brevet jag ska hämta ut. "Jamen, vi behöver ett ID-kort med din norska personnummer på". Jag förklarade lungt att det kommer inte att hända.

Nu blir tjejen riktigt frustrerad. Tänk vad det finns många idiotiska invandrare, som inte förstår att ha Norskt ID-kort… Hur som helst så ringde hon nu upp någon. Jag vet inte vem det var, men säkert någon som gått ut högstadiet. Hon pratade en bra stund och kom överrens med personen i telefon att körkortet inte är giltigt, eftersom det är finskt… men om jag tar med mig passet, så räknas det.

När hon sa detta åt mig, så påpekade jag att mitt finska personnummer står på passet också. "Jamen, det är ändå giltigt". Jag antydde att jag inte riktigt förstår deras resonemang. Hon tillade i fräck ton, att "de e bara så det är".

Jag gav henne ett av mina elaka leenden och vände mig om och gick ut. Jag får alltså gå dit i dag igen (kunde inte förmå mig att gå tillbaka samma dag), denna gång med passet i hand.

Visst är det bra att det finns vissa säkerhetsåtgärder. Vill ju inte att mina brev ska ges ut till vem som helst. Dock förstår jag inte riktigt logiken. Om jag har ett kort med namn och bild på, utfärdat av polisen, och det är samma namn på brevet, och samma människa som på bilden. Varför i hela friden duger inte det då? Dessa procedurer är till för att breven inte ska komma i fel händer. Vad är risken att någon som ser ut som mig kommer över både mitt körkort och lappen från posten. Vi börjar prata om en scam i face-off-skala! Och detta för ett rekommenderat brev som kanske innehåller mitt bankkort. Låter som ganska mycket trubbel för ett bankkort, när de lika gärna kan ta det av mig när jag går ut ur postkontoret.

På dåligt humör?

En regnig måndag som denna kan de flesta behöva muntras upp. Varsågoda!

Om man fick välja...

Helgen har ganska långt gått åt till besök av mina svärföräldrar. De tog hit min söta bil på lördagen och åkte hem 1-tiden idag. En kort, men väldigt intensiv och härlig visit. Moss har visat upp sig från sin bästa sida, med sol och ljumma vindar. Vattnet har glittrat och träden har bjudit på färgshow. På lördagen bestämde vi oss för att kolla in Galleri F15 här på Jeloy och vandra lite på stranden. Vi hittade en riktig skatt där ute på ön, och njöt till fullo av hav, sol och en kopp kaffe.

På kvällen bjöd vi våra kära besökare på bubbelbad och en tre rätters middag. Därmed var Moss spá invigt.

Nu idag har vi vandrat runt i Nesparken och i centrum. Även denna dagen var vädret oförskämt fint (med tanke på översvämningarna hemma i Finland), och vi strosade glatt runt ett par timmar innan vi begav oss hem för lunch. Efter lunchen blev det tyvärr slut på det roliga, och Mats körde dem till flygbussen.

Man får ju inte välja svärföräldrar... men om jag fick så hade jag nog inte valt någon annan i hela världen.

 

Snyft

Idag saknar jag mitt hem.


Tur att T & L tittar in i helgen. Kunde ju bli ensamt annars...

Fleece och ljusglimtar

Kikade som hastigast in på zalando idag. Hittade en mysig fleecejacka som jag inbillar mig att jag behøver. Bild på den.
De finns också mycket annat dær som jag kunde tænka mig... men kanske man borde hålla i pengarna tills lønen kommer? Vet ju inte ens vad de drar før skatt ænnu.

Min vardag har varit førpestad av verklighetens stormvindar igen. Usch før sånt! Då e de bra att kunna lyfta fra små ljusglimtar.

Ljusglimt 1: Regnet hade ett passligt uppehåll då jag gick till jobbet. Det tackar vi før.

Ljusglimt 2: Vi får gå på brøllop i sommar, och kanske æven sommaren dærpå. Jejj!

Ljusglimt 3: Tilde gillar speldosan vi gav henne. Gos!

Kanske spricker det upp snart, med så många ljusglimtar...

Fem minuter från panik

När allt är kaos och tankarna svindlar,

när kärnreaktorn pyser hotfullt.

Blir det katastrof eller blir det ett nära ögat?

Hur är det möjligt att ingen hör alarmet?

 

Finns där för mig,

när huset brinner ner och jag kvävs av röken.

När jag är fem minuter från panik.

Rosa bandet

Vill bara påminna om att Rosa Bandet-kampanjen har börjat på nytt. Med en liten slant kan du understöda kampen mot bröstcancer. Jag köpte ett rosa band i affären i fredags. Om man inte vill ha ett band, så finns det andra fina saker att köpas här. Det finns också ofta andra, vanliga produkter som understöder Rosa Bandet under en viss tid. The phonehouse i Sverige sålde t.ex. detta fina skal till både iPhone och Galaxy S III. 

Ner på jorden

Har ju länge haft en dröm om att köpa ett litet hus eller en radhuslägenhet, rusta upp den och sedan sälja den när vi är redo att bygga ett eget hus. "Varför inte i Norge?", tänkte vi. I fredags var vi till banken och fick reda på varför inte.

Som utlänning i Norge så måste man ha sparat 25% av lånebeloppet för att få ta lån, som sedan kan sänkas till 15% om man visar sig vara "pålitlig". Med priserna som de har på hus här, så är jag förvånad att någon alls har hus. 25% av 3 000 000 NOK är ganska mycket!

Baj baj huset...