Underkylt regn och "vinter"-depression

Idag cyklade jag till skolan. Första gången sedan jag blev sjuk för 2 månader sedan. Och det kändes helt okej! Visst regnade det lite... men med glatt humör trampade jag vidare, och märkte att jag klarade turen galant. Flåsade knappt när jag kom till skolan. Kanske jag kan återgå till det normala igen!?

En och en halvtimme senare var skolarbetet avklarat och Jennifer skulle stolt cykla hem igen. Det hade ju gått så bra ena vägen! Detta var ett misstag.

Trots min mundering med öronmuffar, halsduk, uppsatt huva på eskimåjackan och fingervantar så klarade jag knappt av hemfärden på ca 1,5 km. Underkylt regn i samband med Brändö bros ökända luftkompression gjorde att jag efter 3 minuters trampande hade ett bortdomnat ansikte, stela ben och en rivande luftstrupe. När jag kom hem var jag iskall, svettig och förbannad. För att rädda dagen så tänkte jag ta en stor kopp te och titta på Opera på tv.

När jag kom in genom dörren möttes jag av ett brev från FPA. Det gjorde att alla tankar på varma drycker och mys i soffan kastades åt sidan. Istället tog jag på mig full krigsmundering, stålsatte mig inför en stor kamp och greppade telefonen.

Nu är i alla fall den saken uppredd (nästan). Tog dock ett tag innan kvinnan slutade behandla mig som en kriminell snorunge och faktiskt insåg att hela grejen var deras fel. Vem kunde tro att ett brev kan komma bort i posten?? Ha! Tjejen har aldrig provat skicka paket till Brasilien!

Nu får jag dock koppla av med lite tent-läsning. Synd bara att denna sagolika sysselsättning störs av tankar på disk, julklappar, deadlines, omtenter, risgrynsgröt och en obäddad säng. Tänk om man bara kunde stänga av hjärnan ibland! Tänk om man fick vara en man!