Sjukt förhållande

Nu har jag varit hemma i tre dagar. Mats i två. Vi har hostat, slemmat, snorat, febrat och vilat tillsammans. Vi har druckit flera kannor vatten om dagen och sett en massa film och dåliga tv-program. Dethär med städande, diskande och duschande har kanske inte varit högsta prioritet, och därför förstår jag också ifall ingen vill hälsa på inom den närmaste tiden. Uppsidan med det hela är att det inte finns något mer avstressande än att vara sjuk.

I början var jag orolig för allt jag skulle missa i skolan medan jag var borta. Men nu tar jag det mest med ro. Det som händer, så händer nog utan att jag stressar upp mig. Jag menar, vad ska jag göra åt det?
Dessutom måste jag säga att det gör gott för vårt förhållande. För även om vi inte orkar göra mycket mer än att titta hjälplöst på varandra och ha verbala fighter om vem som ska hämta nästa kanna vatten, så umgås vi. Vi tar de lungt och... jaa, är tillsammans. På ett sjukt sätt så e de väldigt mysigt.

Oh! Måste berätta en skojjig sak. Skrev fysiktent i måndags... alltså innan jag blev sjuk. Kommer in 10 minuter försenad. Dimper ner i pulpeten längst fram (inga andra lediga), svettig av promenaden och smått röd i ansiktet. Läraren böjer sig ner och ger provpapprena, varpå han frågar ifall jag bommat att vi skulle börja tidigare. Jag säger som det är, att ja, det hade jag. Läraren tittar lite medlidande på mig och säger: "Ojdå, stackars dig". Detta gör mig lite generad.

Så där sitter jag då, skakande av tentnerver, svettig av den brådskande promenaden, röd av förödmjukelse och blek (jag är oftast blek). Så sitter jag i 5 minuter och försöker konsentrera mig på uppgifterna, varpå läraren åter kommer fram till mig. "Lilla fröken, ska du verkligen skriva tent idag? Ska du inte ta det senare och gå hem och bota detdär?" Samtidigt som han pekar på mitt svettiga, röda ansikte. Jag blir helt paff, och famlar fram något i stil med: "Vah? Nej... nog ska jag skriva..."

Han måste ha trott att jag var väldigt ambitiös som ville skriva tent fast jag var så "sjuk". Skojjigt nog blev jag ju också febrig efter den insidenten... så nu finns det ingen anledning att han någonsin får reda på att jag inte var febrig, utan bara svettig och lite generad.

Kanske man inte borde skriva sådant i sin blogg... Nå, allt för att roa min omvärld!

Om jag inte hade blivit så paff hade jag nog blivit arg. Var har han fått denna uppfattning av mig ifrån? Visst är jag typ världssämst på fysik och sitter ganska ofta tyst på timmarna. Men det betyder knappast att jag är hjälplös. Som att jag inte själv kan avgöra om jag kan skriva tent eller inte! Förstår ingen hur förnedrande det är att säga "lilla fröken" åt någon som är vuxen?

Desutom fick han min bänkkamrat att flippa ur. Killen satt och vände och vred på sig var gånbg jag hostade eller snöt mig. Jag hade lust att säga åt honom att jag faktiskt har varken feber eller svininfluensa, utan bara e lite förkyld. Men de e kanske inget man gör under en tent. Istället stördes jag under hela tenten av att se hur han osynligt försökte maka sig från min sida.

Oj, va långt dehär blev... tror jag berättar om mitt läkarbesök en annan gång. Eller int alls.
(Se Lotta, nu har ja vari ti läkaren! Och gissa vad han sa! "Gå hem och vila, ta en panadol!")

Nog tjafsat för idag...