Dålig vän?

Jag har lite svårt med att bestämma mig. Är jag ond eller god? Känner mig som Harry när jag funderar på sånt men... ibland e de svårt att veta.

Klart jag inser att ingen människa är helt igenom ond eller god. Så är vi inte funttade helt enkelt! Oftast är vi en salig blandning av både ont och gott. Dessutom är dessa begrepp relativa, och ibland svårt att avgöra. Man kanske vill göra gott... men så utvecklar situationen sig åt ett annat håll än man tänkt sig. Bla bla bla...

Hur som helst så funderar jag på om jag är en god vän.

Tror att jag är lite för självisk för att kunna vara dendär man vänder sig till. Inte för att jag inte vill! Jag vill så hemskt gärna vara den man söker tröst hos, den man ringer i kris... men är det för deras skull eller min?

Om jag själv är deprimerad när någon annan är lessen, så tycker jag inte att jag kan göra så mycket för att muntra upp personen i fråga. Om jag däremot är strålande glad, så känns det lite fel att förstöra detta (och dessutom vara glad när någon annan lider).

Så vad gör jag? Jag drar mig undan och håller mun. Istället för att ta upp saker som känns svåra, och därmed kanske hjälpa någon annan. Jag vet att man ibland bara behöver finnas där... men det kan väl inte gälla för alla situationer? Borde jag försöka gå förbi mina egna rädslor för dispyter, i ett försök att hjälpa dem jag älskar?

Det finns alltid dendär lilla Kållby-rösten som skriker: "Håll mun! Ingen vill veta din åsikt!" Antar att man kan skylla nästan alla sina handlingar på barndomstrauman...