Förlovningskalas, nytt tv och jobbansökningar.

Först och främst i detta blogginlägg vill jag utbringa ett tack. Tack till alla som har hjälpt oss med förlovningskalaset! Tack "personalen" vid Cella för er insats. Detta kanske låter som världens bröllops-grejj, men de e mycke mer jobb med ett förlovningskalas än man kan tänka sig. Det känns ärligt talat ganska skönt att de e över, även om de sist och slutligen var riktigt skojj.

Jag vill även tacka alla våra gäster... tack för alla fina presenter och er närvaro. Det var så skojj att se att de flesta verkade ha roligt. Ni hjälpte oss få ett minne för livet (eller tills vi blir 80 år och dementa).

Förlovningspengarna räckte inte till någon resa till Japan... men en ny TV fick vi! *strålar* Det är nästan som att ha en gud hemma. Varje gång vi går förbi så går vi ner på knä och böjer oss för den store Thomson 40". Mats försöker ännu hitta fel på vår nya bebis... men jag är i alla fall nöjd. Med det nya tv-bordet så känns lägenheten plötsligt väldigt modern.

Nu e de bara ett skrivbord, ett soffbord och en bokhylla som återstår av våra ärvda möbler. Det känns bra i själen. Att ha egna, valda möbler ser jag som min livsuppgift. (en av dem i alla fall)

Har skrivit en jobbansökan till Plantagen som ska öppna i Vasa. Tänkte att jag skulle imponera med mina tidigare erfarenheter hos Kukka-Orre. De e kanske inte idealiskt, men de e ju ett jobb. Praktiken får vi räkna ut senare. Plötsligt känns inte dethär med sommarjobb så hemskt längre. Jag menar... jag måste ju få något. Om inte annat så kan jag ju sälja glass på torget. Jag har sänkt ribban och det känns bra!

Har funderat mycket på det som Anso sa för ett par månader sen. Det kanske inte var så genomtänkt, men jag såg det som en ärlig åsikt. (kanske just därför)

Anso:"...och hon är så jävla pessimistisk... ännu värre än dig Jenni..."

Det fick mig att tänka på bilden jag ger åt andra människor. Jag tycker själv att jag är en positiv människa. Jag försöker hitta något roligt i det mesta. Dock är väl min humor lite mörk men... Kanske borde jag bli mer kramig. Få folk att fatta hur mycket jag uppskattar dem. Än en gång kan jag dock skylla på min barndom. I Kållby uppfostras man att slå ifrån sig förrän någon kommer så nära att de kan krama en.

Okej...jag prata alltså om positivitet. Visst gnäller jag ganska ofta om suttigt väder, skola och mensvärk men... Jag hittar oftast på saker för att göra mig på bättre humör. Så... om ni tycker att jag är sur och nedstämd: ge mig en stund. Får jag ta ett bad eller spela mitt favoritspel en stund så e jag oftast på bättre humör. Eller så kan ni bara ta snabb-varianten och ge mig en flaska vin! ;)